Etikettarkiv: wiplash

Mr Wiplash

När jag var nitton år möttes vi. Mr Wiplash och jag. Jag har personifierat honom. Lättare att hantera det. Han kom och han knockade mig totalt. Sen dess har vi haft ett komplicerat förhållande vi två. Han räknande nog inte med det motstånd han har och har haft de här åren. Han visste inte att han slagit följe med och en sån envis jäkel som mig.

Som sagt, han kom och han knockade mig totalt. Tog mig inte ur sängen själv, kunde inte klara mig själv första tiden med en förlamad sida. Men, ett jävlarannamma, en hel massa läkarebesök och sjukgymnastik så kom jag tillbaka. Förlamingen gick tillbaka efter efter ett tag så till slut var det b a r a högra armen jag inte kunde styra. Sjukgymnastiken gick bra ibland, mindre bra ibland. Allteftersom jag blev starkare blev det andra övningar och annan träning. Han låter mig hållas så länge att jag tror att jag har övertaget, då spänner han musklerna och då knockar han ner mig. Kör över mig helt. Liksom bara för att visa vem som bestämmer. Jag både hör och känner hur han gnäller och klagar på mig dagligen, men jag, jag blir som en trotsig fyraåring. Det här kunde jag minsann förut och bara för att jag har wiplash ska det minsann inte hindra mig. Jo, det är en mening som gått på repeat i min hjärna sen den där dagen för lite drygt 26 år sen.

Det har gått sakta för Mr. Wiplash är också en envis jäkel. En hel massa saker har jag fått ge ner på. Sluta jobba, sluta springa, sluta att spela på tvärflöjten, ingen klättring och lek med barnen när de var små, lugn lek utan spring funkade 😉 , sluta att kunna städa hemmet på en dag, får dela upp hemmet på varje dag och ta en massa hjälp. Inte kunnat utbilda mig till det jag ville, eller arbeta med det jag tänkt.  Inte sitta nån längre stund, som biobesök.. de händer dock men väldigt sällan för jag får räkna bort dagar efteråt som pris att betala. Jag kan hellr inte stå och gå länge, behöver pauser etc etc. Kan liksom fortsätta i en hel evighet. Men jag fokuserar hellre på det jag kan. Eller…det han låter mig göra rättare sagt med grymtanden och klaganden. Jag kan cykla igen och tar cykelturer istället för joggingturer. Jag kan yoga och träna styrketräning. Har märkt att det är suverän smärtlindring trots allt eller om kanske  är så  för att jag mår så himla mycket bättre efter att jag tränat så jag kan slå dövörat till hans klagolåt lite lättare. Hoppar jag ett träningspass så märker jag att förlamningen kommer tillbaka direkt. Tappar saker, benet viker sig och det känns som tandläkarebedövning i halva ansiktet, sluddrar när jag pratar och hör absolut ingenting. Men det är en balansgång, gör jag för mycket blir det likadant.

Jag lever på mina personliga segrar.. och där är jag så tacksam att ögonen tåras bara jag tänker på det. Jag har bildat familj . Jag har utbildat mig inom Feng shui , yoga, spinning och body balance. sånt som jag tränat på min väg tillbaka för att  kunna ge inspiration, visa att även om man har ont och inte egentligen orkar så går det. Man kan alltid göra något för att må lite bättre. om det så bara är för ett uns. Så värt. Önskade mig så många gånger någon som gått vägen som visade att det går, allting går bara man gör efter sin egen förmåga. Börjar där man är idag och låter det ta tid. Tålamod är verkligen inte min grej så där har det testats och nötts.
När jag var i början av min resa tillbaka så hörde jag pratas om ett nytt cykellopp. Tjejvättern. 9 mil.  Tänkte att det ska jag göra en dag. och det gjorde jag. Tog visserligen 20 år, men jag har haft fullt upp under tiden innan jag tog mig an det på riktigt. När jag cyklade över mållinjen första gången grät jag. Då hade de förlängt banan  också med en mil. Vad stolt jag var, vad ont jag hade.. phu.. men vissa saker är helt klart värda sitt pris.

Förra veckan spände han musklerna igen och ville bestämma ett tag.  Jag föll. Idag är jag äntligen på väg upp igen och gjort ett litet yogapass. Passade inte gnällgubben så nu tar jag ett par tabletter och går och lägger mig i soffan med ett jag klarade det på hjärnan. imorgon kommer jag att fixa spinningen så sura på du gnällspik, jag tar igen det..img_9403-snickaregarden-leker-med-ljus

kram

Wiplash

Idag är det 26 år sen jag fick min skada.. Inte klokt egentligen vad länge sen det är och att jag fortfarande är skadad. Jag menar, det sägs ju att kroppen är utbytt efter sju år..

Men jag har lärt mig massor under dessa år och en del saker kämpar jag fortfarande med. Jag har listat några helt utan inbördes ordning.

  • Familjen är guld värd
  • Att inte bry sig om vad andra tycker och tänker vad jag bör göra och inte. För helt ärligt hur vet de vad som passar mig och inte? Först och främst är wiplash ett samlingsbegrepp på en mängd skador i nacken alltså ser wiplash olika ut för var och en. Det en kan göra är helt otänkbart för mig och vice versa.
  • Att varje träningspass räknas i resan tillbaka. Först och främst, tillbaka, är inte där man var innan olyckan utan ett bra liv med de nya förutsättningarna. Det går absolut inte att vänta på att lusten ska infinna sig och helst också på en bra dag. Utan i med värktabletter och kaffe och iväg till gymmet. man kanske inte kan ta de vikterna man tar på en bra dag men so what! Ta lättare, kanske gör fler reps. Andra rörelser. Gör nånting! Allt är bättre än inget. Man får igång endorfiner och man mår så mycket bättre fast det är skitjobbigt rent ut sagt i nacke/axlar och rygg.
  • Jag kan inte göra det jag gjorde före olyckan. Självklart tänker ni nog nu. Men vad svårt att acceptera. Ibland åker man dit ordentligt fortfarande. Men till mitt försvar kan jag säga att jag har blivit mycket bättre på det.
  • Ta vara på varje dag och göra den vacker. Med vacker menar jag att göra just det. Göra fint och mysigt omkring sig och/eller något roligt. Vissa dagar finns det inte mer ork än att tända några ljus och ta filten och lägga sig på soffan. Dricka lite kaffe/te och bara tycka att det är fullt tillräckligt. Jag menar, hur många önskar inte att de hade just den möjligheten men är på jobbet. Återigen, acceptans. Svårt som den… men det går bättre med åren.höst.jpeg
  • Yoga. Det har blivit ett ankare. Ett bra och utomordentligt sätt att träna upp stabilitet, flexibilitet och styrka. Sen filosofin. Ett exempel är Ahimsa. Första levnadsregeln i Patanjalis Eight limbs of yoga. Att inte skada någon eller något. När man går djupare in så är det viktigt att först och främst känna igen hur och när du skadar dig själv. Mat, sömn, tankar, förhållanden etc. Sen andra.  Det är som syrgasmasken på flyget. Rädda dig själv först för hur ska du kunna finnas och hjälpa ex dina barn om du själv mår dåligt? Många tankeställningar och ifrågasättande kom och öppnade upp för en ny känsla. Självrepekt och att det räcker gott med att göra det man kan. Ingen är perfekt.IMG_8439-råda
  • Naturen. En skogstur emellanåt gör underverk i både kropp och själ. Att lyssna på skogens egna ljud och dofterna, hur detta ändras med väder och årstider.
  • Vara här och nu. Det som varit har varit och där framme om nån timme eller imorgon har jag ingen aning om hur jag mår. Jag vet hur det är nu och det vill jag ta hand om.

Nu ska jag gå och göra den här dagen vacker. Ljusen är tända och mattan är utrullad. Ska mjuka upp mig med yoga och sen göra det jag orkar.

Gå och gör din dag vacker!

 

Morsdag i mars?

I tisdags var jag alltså hit till Atlaskotan i Karlstad. Kan väl säga att mina aningar besannades med råge. Jag har misstänkt och jag har känt mig sned men sjukvården kan inte göra mer och när man har ont söker man med ljus och lykta efter varje halmstrå. Ungefär så det känns så jag har nog provat det mesta. Iallafall hörde jag talas om det här för några år sedan. Men jag är väldigt rädd om min nacke. Så jag har varit skeptisk. Läst på. Om behandlingen, om kunders synpunkter och dessutom pratat med folk som varit dit och alla har varit nöjda. En del har inte behövt göra något medans andra har gjort någon justering. Atlaskotan är den översta nackkotan, den som huvudet vilar på. En jättegullig tjej med kunniga fingrar tog emot och kände först efter hur det kändes där i nacken och sedan mättes jag med laser och fotograferades etc . Kan ju säga att redan där på bilderna såg jag hur det var ställt.

Jag vet att det finns de som har det värre. Jag vet också att jag är sämre än vad jag vill kännas vid. Ofta är det ren vilja som får mig dit jag ska. Men ändå så blir det lite chockartat när jag får se svart på vitt att så här ser dina resultat ut.  Hon frågade om jag orkade med någon rehabilitering. Eh, ja, jo.. försöker väl så gott jag kan sa jag. Det är ett måste sa hon. Jo, jag vet.. mumlade jag.
Och missar jag ett träningspass så är det djupdykning i pillerburken och den gillar jag inget vidare så jag har kämpat vidare. Så nu börjar jag behandlingen till veckan. Hoppas på lindring.  Så helt bra kommer jag aldrig att bli men jag tänker att om kroppen är rak och inte sned så måste ju en del värk försvinna. Snedbelastning är aldrig bra och jag har drygt 9 kg tyngre höger sida jämfört med vänster. Tänk 9 liter mjölk i en kasse i ena handen. Det är ganska mycket.

IMG_3635-låda.gif

När jag och mannen var in på ica under helgen hittade vi den här fina lådan. Mannen stod där och drog i lådan och kom på att den skulle jag få för att ha mina pennor och grejer i det är ju ändå snart morsdag sa han och köpte den till mig. Joo… bara några månader kvar i och för sig men tack ändå sa jag och gav han en kram 😀

Vad får oss att söka utmaningar?

Ibland undrar jag vad är det som driver oss framåt. Vad är det som får oss att söka utmaningar. Vad är det som får oss, iallafall mig, att göra det som jag egentligen inte kan. Jag menar… det finns faktiskt en fysisk begränsning i mina axlar och nacke. Varför inte nöja sig ibland liksom. IMG_2004-tulpanerÄr det tjurskallighet? Ska minsann visa att jag kan ändå? eller?
IMG_2006-tulpanerDet är hårt för mina axlar, men inbillar mig samtidigt att det är bra för mig då jag hör doktorns ord i mitt huvud. ”Du måste träna upp musklerna runt skadan och ju närmre du kommer desto bättre är det” Samtidigt vaknar jag varje morgon och inte kan röra mina armar. Fortfarande efter ca 20 + år. Det har inte blivit bättre.IMG_2007-tulpanerSen gick jag och köpte mig tulpaner och något gott till  elvakaffet. Var ju trots allt lördag och lite stolt var jag att jag fixade träningspasset såpass bra som jag gjorde bara ett par timmar efter att jag vaknat men samtidigt besviken över att jag inte satte det perfekt.
Har du några utmaningar?