Mr Wiplash

När jag var nitton år möttes vi. Mr Wiplash och jag. Jag har personifierat honom. Lättare att hantera det. Han kom och han knockade mig totalt. Sen dess har vi haft ett komplicerat förhållande vi två. Han räknande nog inte med det motstånd han har och har haft de här åren. Han visste inte att han slagit följe med och en sån envis jäkel som mig.

Som sagt, han kom och han knockade mig totalt. Tog mig inte ur sängen själv, kunde inte klara mig själv första tiden med en förlamad sida. Men, ett jävlarannamma, en hel massa läkarebesök och sjukgymnastik så kom jag tillbaka. Förlamingen gick tillbaka efter efter ett tag så till slut var det b a r a högra armen jag inte kunde styra. Sjukgymnastiken gick bra ibland, mindre bra ibland. Allteftersom jag blev starkare blev det andra övningar och annan träning. Han låter mig hållas så länge att jag tror att jag har övertaget, då spänner han musklerna och då knockar han ner mig. Kör över mig helt. Liksom bara för att visa vem som bestämmer. Jag både hör och känner hur han gnäller och klagar på mig dagligen, men jag, jag blir som en trotsig fyraåring. Det här kunde jag minsann förut och bara för att jag har wiplash ska det minsann inte hindra mig. Jo, det är en mening som gått på repeat i min hjärna sen den där dagen för lite drygt 26 år sen.

Det har gått sakta för Mr. Wiplash är också en envis jäkel. En hel massa saker har jag fått ge ner på. Sluta jobba, sluta springa, sluta att spela på tvärflöjten, ingen klättring och lek med barnen när de var små, lugn lek utan spring funkade 😉 , sluta att kunna städa hemmet på en dag, får dela upp hemmet på varje dag och ta en massa hjälp. Inte kunnat utbilda mig till det jag ville, eller arbeta med det jag tänkt.  Inte sitta nån längre stund, som biobesök.. de händer dock men väldigt sällan för jag får räkna bort dagar efteråt som pris att betala. Jag kan hellr inte stå och gå länge, behöver pauser etc etc. Kan liksom fortsätta i en hel evighet. Men jag fokuserar hellre på det jag kan. Eller…det han låter mig göra rättare sagt med grymtanden och klaganden. Jag kan cykla igen och tar cykelturer istället för joggingturer. Jag kan yoga och träna styrketräning. Har märkt att det är suverän smärtlindring trots allt eller om kanske  är så  för att jag mår så himla mycket bättre efter att jag tränat så jag kan slå dövörat till hans klagolåt lite lättare. Hoppar jag ett träningspass så märker jag att förlamningen kommer tillbaka direkt. Tappar saker, benet viker sig och det känns som tandläkarebedövning i halva ansiktet, sluddrar när jag pratar och hör absolut ingenting. Men det är en balansgång, gör jag för mycket blir det likadant.

Jag lever på mina personliga segrar.. och där är jag så tacksam att ögonen tåras bara jag tänker på det. Jag har bildat familj . Jag har utbildat mig inom Feng shui , yoga, spinning och body balance. sånt som jag tränat på min väg tillbaka för att  kunna ge inspiration, visa att även om man har ont och inte egentligen orkar så går det. Man kan alltid göra något för att må lite bättre. om det så bara är för ett uns. Så värt. Önskade mig så många gånger någon som gått vägen som visade att det går, allting går bara man gör efter sin egen förmåga. Börjar där man är idag och låter det ta tid. Tålamod är verkligen inte min grej så där har det testats och nötts.
När jag var i början av min resa tillbaka så hörde jag pratas om ett nytt cykellopp. Tjejvättern. 9 mil.  Tänkte att det ska jag göra en dag. och det gjorde jag. Tog visserligen 20 år, men jag har haft fullt upp under tiden innan jag tog mig an det på riktigt. När jag cyklade över mållinjen första gången grät jag. Då hade de förlängt banan  också med en mil. Vad stolt jag var, vad ont jag hade.. phu.. men vissa saker är helt klart värda sitt pris.

Förra veckan spände han musklerna igen och ville bestämma ett tag.  Jag föll. Idag är jag äntligen på väg upp igen och gjort ett litet yogapass. Passade inte gnällgubben så nu tar jag ett par tabletter och går och lägger mig i soffan med ett jag klarade det på hjärnan. imorgon kommer jag att fixa spinningen så sura på du gnällspik, jag tar igen det..img_9403-snickaregarden-leker-med-ljus

kram

Annonser

One thought on “Mr Wiplash

Tack, jag blir så glad för att du tar dig tid att lämna några ord

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s